Jag är så SJUKT ledsen att jag inte bloggat, men därför kommer ett extra långt inlägg.

Men jag har viktig info att säga:

Jag åker till Rhodos idag och kommer inte kunna blogga på en vecka, men sen precis efter så åker jag till Falun med skolan, då kan jag inte blogga heller! Så 2 veckor, det klarar ni väl?

Men kanske hinner klämma in något inlägg precis efter Rhodos, innan Falun.

_____________________________________________________________

Efter en natt med god sömn så vaknar jag kring 8:30. Jag drar mig i sängen och försöker att somna om, och så märker jag att jag måste packa, för att hinna med allt idag.

Jag måste framför allt packa, berätta allt för mamma, hämta lite läxor och böcker från skolan att plugga med och så klart säga farväl till mina vänner.

Efter en cirka 3 timmar lång packning har jag allt som behövs. Jag ringer min mamma, och berättar hur allt ligger till. Hon tror ju självklart inte på vad jag säger, men till slut ger hon med sig.

  ”Men gumman … Hinner jag hem för att säga hejdå?” frågar mamma.

  ”Jag är bara borta i kanske 2 veckor eller nåt. Det blir inget farligt.”

Jag går senare till skolan, hämtar mina grejer och går tillbaka hem.

Efter några timmar av fixandes, har jag lockat mitt hår, sminkat mig, valt ut kläder och annat. Har även kollat igenom resväskan typ 5 gånger, för jag vill inte glömma något. Mobilen plingar till och jag ser att Zayn har skrivit:

  ”Vi kommer om ca. 20 minuter :)”

Jag ber Amanda att komma över, så hon får se killarna. Hon fyller ju faktiskt år om någon vecka. Hon springer såklart hit, så efter 5 minuter är hon redan framme. Vi pratar och hon gråter även en skvätt.

  ”Snälla Manda, gråt inte. Vill du att One Direction ska se dig med rinnande mascara på kinderna?” försöker jag trösta henne.

Hon går in i toaletten för att tvätta på mascaran på kinderna, medan jag hör ringklockan plinga till. Jag går ner för trapporna ner till undervåningen och öppnar dörren. Zayn står i glasögon och huva, men man ser hans svarta lugg med de blonda slingorna. Bakom honom står en svart limousine. Zayn kramar mig och undrar om vi ska gå.

  ”Jag ska bara gå upp och hämta min väska. Och du, förresten, min kompis Amanda är här och undrar om du kan signera hennes ’Dare to Dream’ bok?”

  ”Haha visst, men vi har lite bråttom till flygplatsen, vi ska till Tyskland.”

Jag springer upp för trapporna och går först till toaletten, öppnar dörren och ser att Amanda nästan är klar med kinderna.

  ”Zayn är här.” säger jag. Hon rusar ut ur toaletten, ner för trapporna, till hallen och ser honom i dörröppningen. Medan hon får prata i några sekunder med en av hennes idoler och få sin bok signerad, går jag till mitt rum och tar min resväska. Jag går ner och klär på mig mina ytterkläder, och ber även Amanda att göra det. Vi går alla tre ut och jag låser hemmet. Zayn erbjuder sig att ta min väska, och går mot bilen. Jag tar ett sista farväl av Amanda när jag går till limousinen. Hon börjar såklart att gråta igen.

  ”Vi får skypa, smsa, ringa och chatta med varandra varje dag Mandis, men jag kommer tillbaka!” Jag ger henne ett léende och går in i bilen.

I bilen sitter alla killar och ger mig en kram. Harry ser hela tiden lite misstänksam ut, och försöker undvika min blick.

  ”Om du inte vill att jag ska vara med er så kan du bara säga till, så kan jag gå hem igen?” frågar jag Harry.

  ”Nej nej, jag är glad att du följer med, det är värt ett försök att lära känna dig.”

Dem andra killarna är mer socialare än Harry. Vi pratar, skrattar, lär känna varandra.”

Jag är glad att resan kommer ta minst nån timme till, dessa killar är ju hur roliga, snälla, omtänksamma som helst!

Zayn, som sitter bredvid mig, tar min hand. Hans mjuka, varma hand värmer min kalla. Men jag ser att pratkvarnen Niall, tystar ner sig lite och vågar inte kolla på oss mer.

Jag får gå ut ur loungen och får åka hem. Jag tar vägen som Zayn tog med mig med, och utanför dörren där det står ”Crew Only” står Amanda. Hon ser förstörd ut, hennes mascara hade runnit nerför hennes kinder. Bara jag öppnar dörren och hon märker mig så hoppar hon över mig och kramar mig hårt.

  ”Var har du varit Alice?! Blev du rånad, våldtagen?!” Amanda vill inte släppa mig.

  ”Jag är ledsen att vi bara lämnade dig, och du kommer aldrig att förlåta mig.” börjar jag. Jag vet nästan inte hur jag ska säga det som precis hände.

  ”Va? Vad pratar du om?” Amanda vågar släppa taget om kramen.

  ”Personen som tog mig var Zayn Malik.”

  ”Wow, vänta nu!” Amanda ser frågande ut. ”Är du säker på att det var han?”

  ”Ändå upp till hundra procent. Jag lovar.” fortsätter jag. ”Men det som du blir mer sur på är att han tog mig till bandet.”

  ”Nej, du skojar! Gud vad du är dryg, varför vill du starta bråk?” skriker Amanda in i mitt ansikte. Hon är på väg att vända sig om och springa sin väg, men jag tar henne i armen och viskar in i hennes öra: ”Paul undrade vad som hände inne i deras lounge där vi var, och killarna ville inte visa vem jag var först, så jag fick ta en liten bakväg ut.”

  ”Men …” Amanda slutar anstränga sig komma bort från mitt grepp. ”Du vet ju inte ens vem Paul är?”

  ”Nu vet jag. Killarna sa ju att det var deras livvakt.”

  ”Åh Gud … Du har verkligen träffat dem.” Amanda känner sig mållös.

  ”Vi kommer inte kunna träffas på några veckor.” Alice kollar ner i marken medan hon fortsätter. ”Jag ska med på deras turné i några städer. Jag fick deras nummer, de möter upp mig imorgon.”

Amanda fäller en tår. Hon klarar inte av det här längre. Hon springer mot tunnelbanan medan jag står kvar i mörkret. Jag låter henne gå ifrån, så hon får lugna ner sig. Men jag drar mig mot tunnelbanan också. Jag måste börja packa, och komma på ett sätt att få mamma att låta mig gå.

Men innerst inne vet jag - jag är kär.

Innan jag börjar vill jag bara säga att jag vet att killarna i One Direction pratar engelska, men eftersom det här är en SVENSK berättelse, står allt på svenska. Enjoy! :3

__________________________________________________

  “Zayn …?” frågar jag först. Vad vill han mig?

  ”Hej, Alice.”. Han drar ett léende över läpparna. Det här börjar bli verkligen läskigt.

  ”Vad vill du?! Har jag gjort något mot dig? Hur vet du mitt namn?!” nästan skriker jag in i hans ansikte.

  ”Sch … lugna ner dig.” Han ger mig en kram och håller kvar den. ”Jag såg dig igår, när vi stod i balkongen,” börjar han. ”och för några veckor sen såg jag dig i Frankrike. Det liksom skiner om dig. Jag letade upp dig, det var så jag hittade ditt namn.”

Det här kändes nästan overkligt. Ja, för några veckor sen så var jag i Frankrike under höstlovet, men hur såg han mig? Jag visste inte ens att de var där. Nu börjar jag lita på honom lite, men jag är lute tveksam.

  ”Kom, så går vi in. Det är sjukt kallt här ute.” Zayn hjälper mig upp och vi går lite längre bort mot en dörr.

  ”Men Amanda då? Vi kan bara inte lämna henne!”

  ”Jag har redan tagit hand om henne. Så du behöver inte vara orolig.”

Väl framme vid dörren står det en stor skylt:

CREW ONLY

Zayn kollar sig omkring och öppnar dörren. Han tar in mig och vi går längst en korridor. Han tar min hand och fortsätter gå fram i korridoren. Handen känns mjuk och len, jag vill inte släppa den.

Men när vi kommer fram, så släpper han min hand och knackar på dörren vi står framför. Han öppnar dörren lite och stoppar endast in huvudet. Inifrån hör jag:

  ”Hej Zayn, var har du varit?”

  ”Hej Harry, jag har med mig Alice.” svarar Zayn. Han öppnar dörren helt så att Harry och Niall kan se mig. Louis och Liam kommer också för att se vem jag är.

  ”Hej, jag heter Alice …” presenterar jag mig lite osäkert.

  ”Alice! Hej, Zayn har pratat om dig!” välkomnar Louis mig. Han tar mig in rummet. Det var deras lounge där dem bytte om.

  ”Pratat mycket?” frågar jag medan Zayn erbjuder mig att sätta mig ner på en stol. Jag sätter mig ner och väntar på ett svar.

  ”Ehm …” börjar Zayn. ”Jag har kollat upp dig flera gånger …” säger han lite osäkert. Jag känner mig varm och hoppas verkligen att jag inte rodnar.

  ”Zayn pratar om dig hela tiden, 24/7. Han blev jätteglad när han såg dig i publiken.” flinar Niall mot mig.

  ”Och jag har en sak jag vill fråga dig …” säger Zayn och kollar in mig i ögonen. ”Om du vill, så får du följa med oss på turnen i några städer, bara för att lära känna varandra lite?”

  ”Va?!” brister Harry ut. ”Det kommer inte på tal! Vi tar redan mycket plats alla fem, så hur ska vi få plats med en till?” Harry tar ett andetag innan han fortsätter. ”Jag förstår, du ville träffa Alice, men jag vet inte hur vi ska få plats med en till? Sen så kommer media snart få reda på det!”

  Liam lägger sin hand på Harrys axel och ber honom att lugna ner sig, medan han säger att han tycker det är en helt okej idé att Alice följer med bandet.

Däremot Niall, håller med Harry.

  ”Vi kan nog inte ta med dig, Alice.”

Då kollar alla på Louis. Nu var det han som får avgöra. Får Alice följa med, eller inte.

  ”Vi har rätt så lite om plats, och media kan få spratt om de får reda på det …” Jag ser att Zayn ser missnöjd ut, och är förberedd på ett nej, men Louis avslutar sin mening med: ”… Men du är schysst tjej, så vi fixar nog det här.” Zayn får ett stort léende på läpparna.

  ”Men vänta, jag fick ju inte ens svara om jag ville följa med?” undrar jag.

  ”Vill du följa med oss på turnen, Alice?” frågar Zayn, ännu en gång.

  ”Såklart jag vill!” Zayn kommer fram till mig och kramar mig, och därmed kommer Louis och Niall, och Liam, som hänger över Zayn kramar mig. Och till sist kommer Harry. Allt blir bara ett stort kramkalas. 

Förlåt att jag inte bloggat under hela helgen, men hade börjat att skriva den här delen i fredags, men så åkte jag till pappa och kunde inte skriva klart :/

Men här har ni del 5 och tack att ni stannar kvar! ♥

___________________________________________________________

  “OMG Alli jag har träffat One Direction för tredje gången nu!” skriker Amanda in i mitt öra hoppandes.

  ”Du kan inte tro vad som hände nyss …” svarar jag drömmandes. ”Jag tror att jag är kär.”

  ”JA Alli! Äntligen gillar du One Direction! Men imorgon, då lovar jag dig att du kommer gilla killarna mer!”

  ”Nej Manda, på riktigt. Kär på riktigt.”

  ”Vad hände?” undrar Amanda. Vi börjar gå mot tunnelbanan igen.

  ”När killarna började gå in i lägenheten igen så fick jag ögonkontakt med Zayn. Dem där 3 sekunderna var underbara. Han log blygt och …”

  ”Va?!” avbryter hon mig. ”Jag stod ju precis bredvid! Varför kolla han inte på mig?” Amanda börjar bli riktigt förbannad.

  ”Jag bestämmer väl inte vem han kollar på? Men som jag alltid sagt, jag tror på kärlek från första ögonkastet.”

Vi börjar gå hemåt. Jag frågar Amanda om vi kan göra något idag men självklart så har hon judo.

Timmarna flyger iväg, det blir natt, en ny skoldag, eftermiddag …

Jag och Amanda bestämmer oss för att träffa varandra utanför ingången vid Globen, där konserten är. Det är riktigt många personer där – unga fans, äldre fans, några få killar, föräldrar etc.

Efter kanske 2 timmar samanlagt i kön får vi äntligen gå och ställa oss på våra stå-platser. Våra platser är riktigt bra, rätt så nära scenen. Men konserten börjar inte förrän om 30 minuter, så vi pratar lite innan dess.

Konserten kickar igång och det är fullt liv i publiken. Alla hoppar, dansar, sjunger med, flera knäpper bilder och så vidare. I 2 timmar håller konserten på och alla är galna.

När konserten är slut så försvinner bandet in backstage. Jag hör några tjejer gråta, och kan inte urskilja om det är glädjetårar eller tårar att konserten är slut. Jag tycker dem borde vara glada att de har fått se sina idoler.

  ”Så, vad tycker du?” glädje skriker Amanda. Hon är verkligen en sprallig person.

  ”One Direction är verkligen begåvade, men de är inte riktigt min grej.” Det ser ut som om Amanda är lite besviken.

  ”Men du kan väl säga att du gillar dem lite mer än vad du gjorde förut?” försöker Amanda.

  ”Jaja, ja det gör jag nog.”. Jag ger henne ett léende.

Jag kollar mot utgången. Den är helt fullspäckad. Det kommer ta evigheter att komma ut.

Jag kollar mig omkring och ser en nödutgång. Jag tar Amandas arm och drar henne dit. Jag viskar ”Vi tar en annan väg”.

Väl framme vid nödutgången så kollar vi oss runt om någon har sett oss, men det ser inte ut så. Jag drar ner handtaget och drar in den kalla vinterluften. Vi går ut och stänger dörren försiktigt. Vi ser tunnelbanan en bit bort och vi börjar dra oss dit. Men vi kommer inte långt.

Någon tar tag i mig och tar mig springandes bakåt mot hörnet. Jag tror nästan det är en våldtäckt och försöker slingra mig ut. Men mannen stannar, tar av sig sin svarta luva smeker mig på kinden. Då ser jag klart och tydligt vem det är i månskenet:

Zayn Malik.

Förlåt för ett så kort inlägg med skyndar mig till kören ;)

______________________________________________________________

”Vad var det jag sa?” skriker Amanda in i örat på mig av glädje. Men jag har redan vänt mig, av hela massan runt omkring oss som skriker.

Ovanför oss, på en liten balkong, säkert in i en lägenhet står Amandas favoritband. One Direction.

Egentligen så gillar jag ju dem inte, men ändå så finns ett pirr i kroppen, när jag tänker på det.

Amanda tar upp sin iPhone 3GS och fotar killarna flera gånger.

Jag står bara kvar och kollar lite på Amandas mobil för att kolla hur bilderna blir.

Pojkbandet står och vinkar, kollar in i kameror och får alla sina fans hjärtan på fall. Jag är glad för Amandas skull att vi står på så nära platser.

Efter en stund så behöver killarna gå in igen. Men precis innan de går in så får jag ögonkontakt med Zayn. Han ler mot mig blygt i kanske 3 sekunder innan Harry puttar honom in i lägenheten igen.

Då känner jag det där pirret igen. Det där var något speciellt.

Dagarna bara flyger iväg. Bent läser för oss om Jesu födelse varje måndag, efter advent. Lucia har redan varit, och Amanda blev lucian (såklart) och hon gillar att skryta om det. Speciellt mot Miranda, som också så gärna ville vara lucia.

Men dagarna börjar närma sig konserten, dag efter dag. Och jag har inte hittat en outfit än.

Amanda, däremot, har ringt mig flera gånger och frågat vad som skulle passa henne.

  ”Alli, du vet den där gröna klänningen jag hade på Fridas fest förut? Jag har köpt en till, men i röd! Tycker du jag borde ha den på festen?” ”Hittade ett par söta converse, men passar det till klänningar?” ”Guuuud Alli, jag har inget att ha på mig!”

Men jag tror att hon redan löst det.

Efter några timmar vid garderoben bestämmer jag mig för svarta jeans, en USA hoodie och mina röda converse. Problemet löst.

Amanda ringer mig ytterligare en gång, och jag svarar irriterat:

  ”Sätt bara på dig din röda klänning, du passar jättebra i den …”

  ”Jag har redan bestämt mig, men tycker du verkligen att jag passar i den röda?”. Amanda låter osäker.

  ”Ehm … Strunta i det jag sa. Varför ringde du?” undrar jag.

  ”Kom till Gamla stan, vi syns där!” svarar Amanda fort och avbryter samtalet.

Det första jag tänker på är varför. Varför ska jag dit? Jag bestämmer mig för att hon vill köpa nya kläder. Men hon har ju redan bestämt kläder tills konserten som är imorgon?

Jag slutade att fundera och åker dit ändå.

  ”Alli!” ropar och vinkar Amanda när jag går ut ur spärrarna. Hon står precis utanför.

Jag går fram till henne och tänker precis krama henne när hon tar mig i handen och drar mig ut mot utgångarna.

  ”Var ska vi?” frågar jag.

  ”Du ska få se!” mumlade hon fram och drar mig framåt. Var ska vi nånstans? Varför har hon så bråttom?

Efter en tre-minuters rask promenad kommer vi fram. Amanda stod utanför nåt café.

  ”Vill du fika eller?”. Nu börjar jag verkligen undra varför hon hade så bråttom.

Amanda skakar på huvudet. Men hon pekar uppåt. Jag kollar upp och då ser jag vad hon menar.

  “Öppna sida 58, som handlar om några av våra dvärgplaneter i solsystemet” ropar NO-läraren Sigrid. Alla stoppar in sina näsor i böckerna och letar upp sida 58. ”Ni kan börja läsa nu!”

Jag förstår nästan ingenting, jag sov så dåligt i natt att jag inte kan koncentrera mig.

Jag börjar läsa:

 ’Vi har fem kända dvärgplaneter i solsystemet – Ceres, Pluto, Haumea, Makemake och Eris … Pluto är en ny …’

Jag orkar inte läsa något mer. Jag lägger mina armar på boken och därefter mitt huvud. Tänker på One Direction. Hur kan man gilla dem? Är det ens möjligt?

  ”Alice! Vad håller du på med?! Sover du under MINA lektioner?” nästan skriker Sigrid in i mitt öra.

  ”Nä jag bara vilar lit …” börjar jag som försvar, men:

  ”Vilar du? Skulle verkligen inte tro det! Gå upp nu till tavlan och berätta om Haumea!” avbryter fröken mig.

Jag ställer mig upp långsamt. Jag börjar undra hur jag kunnat missa så mycket när jag bara vilade i en dryg minut.

Jag hör några tjejer fnissa längst bak i klassrummet. När jag kollar bak så håller dem tyst som om ingenting hade hänt.

  ”Seså. Gå fram nu Alice.” mumlar Sigrid lite irriterat.

Väl framme vid tavlan vänder jag mig om och blickar ut mot alla i klassen. Jag önskar att Amanda gick i min klass, då kunde hon säkert peppa mig eller i alla fall säga lycka till.

  ”Ehm … Maum …”. Åh, rackarns! Jag har glömt vad den där planeten hette! Mau nånting. Som tur är hjälper fröken mig.

  ”Haumea.”

  ”Ja just det. Haumea är en dvärgplanet som finns i vårt solsystem och …”. Jag stannar upp för att tänka vidare på vad jag kan säga mer om den här ’Haumea’.

  ”Vad består Haumea av?” försöker fröken mig att få mig berätta mera.

  ”Ost …?”. Jag orkar inte tänka mer om rymden, skolan och allt annat. Jag vet att en planet inte kan bestå av ost, men sa det ändå.

  ”Alice …” suckade fröken. ”Haumea består till mestadels av sten. Sätt dig ner, du får som läxa att plugga in lite om de fem dvärgplaneterna.”

När det äntligen blir rast går jag direkt till min lärare Bent och klagar på att jag har ont i huvudet och att jag börjar bli hostig, fastän jag mår prima. Jag går hem och lägger mig direkt på taket. Kollar upp mot taket igen. Det vita sneda taket. Och kommer på att konserten är om en vecka.

Jag ligger på sängen, stirrar upp mot taket. Det vita, sneda taket. Tänker på ingenting. Bara njuter av tystnaden.

Jag stänger ögonen, fastän det är ljust ute. Minut efter minut, sekund efter sekund, så blir jag bara sömnigare och sömnigare. Det känns som om jag ska somna när … *PIP PIP PIIIIP PIP PIP*

Jag känner mig störd av det irriterande ljudet mitt i det stillsamma. Jag tar ändå upp mobilen. Jag kollar vad det står på displayen:

Mandis!

Jag trycker på svara-knappen och pressar telefonen mot örat.

  ”Hej Amanda …” svarade jag trött.

  ”Alice,, du vet inte vad som hänt du kommer dö när du fått reda på det till och med jag gjorde det!” nästan skrek Amanda högt i mitt öra. Jag flyttade mobilen några centimeter från örat.

  ”Mandis du skriker för högt. Säg långsamt vad som har hänt.”

  ”One Direction kommer till Sverige!!! Och jag har köpt biljetter till deras konsert!” svarade Amanda lite långsammare, men definitivt inte tystare.

  ”It’s no big deal? Det är inte världens undergång. Skulle det vara det skulle du inte ens fått se dem.” svarade jag lite irriterat.

Jag vill bara påpeka att jag inte är ett fan av dessa killar som kallar sig ”One Direction”. Men visst, jag respekterar dem, så som jag gör mot alla andra människor på jorden. Det är inte så att jag ”hatar” dem och spenderar timmar på internet för att skriva skit om dem på twitter, facebook och andra sociala nätverk.

  ”Men fattar du inte, dem kommer och jag ska se dem! Och gissa vem som får följa med?” svarade Amanda lite mystiskt.

  ”Din hund?” sa jag och drog ett léende över läpparna.

  ”Ännu bättre, du!” Skrek Amanda högt igen. Jag sänkte ljudet med två streck.

  ”Är du säker?” frågade jag osäkert. ”Varför inte ta med någon som verkligen gillar dem, istället för att ta med mig?”.

  ”Alli, du är min bästa vän, och du vet hur mycket jag vill att du ska gilla dem!” svarade Amanda glatt, med hopp om att jag skulle svara okej.

  ”Jag gillar dem, men inte så där helt galet som du gör. Men visst, ta med mig. Vilket datum?” mumlade jag fram. Konserter är väl roliga?

  ”Gud Alli jag älskar dig! 16 december är konserten. Men du, måste dra. Hejdå och puss puss!” flinade Amanda fram och slängde luren innan jag ens hunnit säga hejdå.

Jag lämnade mobilen ifrån mig och tittade upp i taket igen. Visst, jag kan väl gå på den där konserten? Amanda bjöd ju faktist på biljetten.